Nu är det ju så att vi lever i ett sammhälle där folk är totalt fixerade i utséendet, visst jag förstår det. Klart vill man ju se fin ut? De är ju något som alla strävar efter. Men ibland går det för långt. Ibland kan jag känna att jag går för långt. Jag har alltid försökt vara den som vill se så normal ut som möjligt, inte så mycket smink, inga konstiga eller märkvärdiga kläder. Kan också vara för att gömma mig själv. Det är jag också väldigt duktig på, att gömma mig själv i mina kläder. Jo jag är smal, normal. Så varför "gömmer" jag min kropp i mina kläder? För att jag inte trivs i den. När man står och byter om i omklädningsrummet i skolan, känner man de andra tjejernas blickar träffa mig, och så kommenterar dom "shit lina, du har sjukt snygg kropp!" Jag hatar det. hatar.hatar.hatar Fine dom får tycka vad dom vill, men stå och glutta på mig när jag byter om? Jag är verkligen inte ensam om att hata sin kropp, right?  Men alla ser och är olika, det är de som gör oss så speciella. Man ska aldrig vara för ytlig. Visst ytan är det första man ser, men det är insidan som räknas!

.. man vet aldrig vad som kan hända.

Jag har aldrig varit den där populära tjejen, det finns alltid personer som alltid har något att klaga på. Dessutom har jag aldrig varit den personen som kan släppa in nya människor i sitt liv, låta dom hjälpa en, ändra saker, ändra en själv.

  Jag har alltid varit den tillbakadragna, tysta, blyga personen som inte riktigt vet vem jag själv är. Mina första rikiga vänner stannade kvar hos mig tills för ett år sen ungefär, då dom inte orkade ta all min skit som jag kastade på dom, just för att jag själv mådde så dåligt och visste inte vad jag skulle ta mig till. Men nu när jag tänker efter så hade jag andledningar till varför det blev som de blev. Och i dagsläget är jag inte ledsen för det.

  Jag nöjer mig med min käraste syster, och mina andra vänner. Och nu när man väl tänker efter, tänker på vilka som egentligen finns för en, så är det fler än vad man tror. Nyss räknade jag att jag hade 5 som verkligen brydde sig, men när jag tänkte så är det så många mer som bryr sig även fast man inte snackar med människorna varje dag, eller träffar dom så ofta eller kankse så träffar man dom varje dag men bara inte tänker på hur mycket man kan betyda för någon? Eller hur mycket en människa kan betyda för en själv?

Hejsan! Jag heter Lina Carlqvist och är 16 vårar. Här hade jag egentligen tänkt skriva ner mina tankar och vad som händer runt omkring mig. Men jag tänkte också försöka med lite frågor då och då ifall det kommer bli några som läser mig blogg.